Dags nu...

OK, då är det kanske dags att börja skriva något då. På sätt och vis finns det inget att skriva om men om man ser det på ett annorlunda sätt så finns det massor att skriva om. Igår var det i alla fall distriktmästerskap i terränglöpning på Åland. Det ägde rum samtidigt med en terränglöpning för yngre juniorer i Jomala, som är centralt beläget på Åland. Endast 2 st (två stycken!!!) ställde upp i dessa mästerskap. En manlig senior och en kvinnlig senior. Dessa två deltagare är värda all respekt för att de ställde upp. Knappast var det så vidare inspirerande att ställa sig där på startlinjen och löpa igenom de 4000m det gällde, men de gjorde det i alla fall. Tänk om även de struntat i att ställa upp!

Aldrig någonsin tidigare har deltagarantalet varit så lågt, även om det inte rört sig om så värst många deltagre de senaste 15 åren. Alarmklockorna har ringt men oförmågan att råda bot på situationen har varit och är fortfarande slående. Jag har själv tillhört en av de få som försökt rädda medel/långdistanslöpningen på Åland. Dock har försöken att få en liten bredd etablerad varit tämligen fruktlösa. Vi lyckas dock fortfarande få fram enstaka löpare som kan hävda sig någorlunda även nationellt. Det är anmärkningsvärt då Åland under en tjugoårsperiod under det förra seklet var väldigt duktiga på nationell nivå.

Orsakerna till denna dramatiska stagnation finns att söka i flera, av varandra oberoende, omständigheter. Det riktigt tråkiga är att ingen riktigt verkar bry sig mera. Långlöpningen håler sakta på att glida bort från friidrottsmedvetandet. Vi har inte det här längre... på den afrikanska kontinenten sysslar dom med sådant där. Vi ägnar oss åt de andra grenarna istället. Att löpa är något som motionärer ägnar sig åt. Dessa meningar låter drastiska och främmande tycker nog många. Men är dom det? Är det inte lite så man tänker halvt omedvetet?

Så här ser det ut på många platser runt om i Norden och det finns som jag tidigare skrev flere orsaker till detta. Även andra attityder och företeelser förändras under årens gång. Det kallas utveckling och är inget vare sig farligt eller onaturligt. Men frågan är om man måste gilla allt för det.